Blästbruk i Gårdspånga Locknevi

Under den andra halvan av 1600-talet anlades de första järnbruken i Kalmar län. Det var Ankarsrum, Överum, Ed, Falsterbo och Rumhult. Därefter dröjde det till 1720-talet innan det uppstod några nya bruk, t.ex. Bolhult, Orrefors, Storebro och även vid Sporrbacka i Locknevi socken år 1735. Lockneviborna kunde nu lättare än tidigare få tag i järn, både i form av stångjärn och gjutgods.

Platsen för blästbruk i Gårdspånga år 2020

Behovet av järn inom bondesamhället var givetvis mycket mindre på den tiden än i dag, men det krävdes ändå järn till vissa redskap, verktyg och vapen. Man kan då fråga sig varifrån de boende i Locknevi fick sitt järn under tidigare århundraden? Svaret är nog så enkelt att de framställde sitt järn själva på flera ställen i socknen. 

Om vi backar tillbaka 1000 år så fanns det i Kalmar län en väl inarbetad metod för att lokalt framställa järn i liten skala. Denna metod har haft flera namn, men det vanligaste numera är är blästbruk. Riksantikvarieämbetet har närmare 700 platser registerade där det förekommit blästbruk inom Kalmar län. De flesta ligger i länets sydöstra del inom kommunerna Nybro, Torsås och Kalmar. En enda finns registrerad inom gamla Locknevi sockens gränser, nämligen i byn Gårdspånga. Platsen är i sluttningen knappa 50 meter nordost om Brandstationen.

Med lite fantasi och med fakta från andra blästbruksplatser kan vi skapa oss en trolig bild av en mycket intressant verksamhet i Gårdspånga.

Råmaterialen

Vid framställning av järn genom blästbruksmetoden var de viktigaste råmaterialen järnmalm, träkol och luft. Järnmalm för att den innehöll grundämnet järn (Fe). Träkolet hade två uppgifter. Dels tog grundämnet kol (C) hand syret (O) i järnmalmen så att järnet blev fritt. Dels skapade förbränningen av träkolet den nödvändiga värmen. Luften behövdes för att få fram den riktigt höga temperaturen.

Inom blästbruket var det vanligt att platsen valdes nära malmfyndigheten för att göra transporterna enklare. Då kommer näst fråga: Var fanns det järnmalm i Gårdspånga? Småland saknar i stort sett brytningsvärda järnmalmsgruvor. Men däremot finns det gott om järn utspritt i den småländska berggrunden. Detta järn kan lokalt bilda fyndigheter av sjömalm, myrmalm eller rödjord. Alla tre är föreningar av järn och syre och har uppstått genom att järnhaltigt grundvatten hamnat på en plats där järnet har kunnat falla ut som järnoxid. Gårdspånga ligger flera kilometer från närmaste sjö, Därför har man här varit hänvisad till myrmalm eller rödjord. Dessa s.k. limonitmalmer kan innehålla upp till 40 % järn, men ofta betydligt mindre.

Blästugn inom knuttimrade träväggar. D2872 år 2013.

Om man betraktar Gårdspånga by lite från ovan så ser man att den lägsta punkten är den igenvuxna branddammen på gärdet norr om Brandstationen. Det finns ingen tillrinning av ytvatten, men ändå börjar där ett dike. Detta dike rinner först norrut förbi Bygdegården och ansluter söder om kyrkan till ett större dike från Åninge. Vattnet passerar så småningom sjön Yxern och hamnar till slut i Östersjön vid Skaftet. De närmaste husen runt branddammen ligger på några hundra meters avstånd och lite högre på låga grusåsar. Det finns ingen tillrinning av vatten från fastigheterna till branddammen utom grundvatten. Namnet på fastigheterna tyder också på att det är torra platser. Solvalla, Blåskullen, Solbacka, Ljungbacka och Sandvalla. Detta tyder på att branddammen matas med grundvatten från de närmaste grusåsarna. Härigenom skapas möjlighet att det kan bildas myrmalm. Ett tecken på järnhaltigt vatten är om vattenytan skimrar i olika färger som av olja. 

Träkolet framställdes i den närmaste skogen. Först i enkla kolningsgropar och senare i någon form av kolmilor.  

Förbränningsluften framställdes med hjälp av luftbälgar. Eftersom det inte finns något vattendrag i närheten så måste dessa i Gårdspånga ha varit hand- eller fotdrivna. 

Ugnen

Blästugnen kan liknas vid en jordhög, ca 1 meter i höjd och diameter. Mitt i jordhögen fanns ett hål, ett schakt, med diametern ca 30 cm. Schaktet, som gick nästan ända ner till botten, var infodrat med staplade stenar. Stenarna kunde hållas på plats med hjälp av påsmetad lera. Att schaktet byggdes in på detta sätt var nödvändigt för att hålla det på plats och att få en värmeisolering. För tillförsel av förbränningsluft fanns ett eller två hål i ugnsväggen någon decimeter från botten. I vissa fall fanns även ett hål för att kunna dra ut flytande slagg.

Bilden visar en annan variant av ugn från framställning av järn vid Laxå år 2013. Här är ugnen uppbyggd inom en knuttimrad ram av trä. Nere till höger syns ett kopparrör. Det är helt modern inblåsning av förbränningsluft från en omvänd dammsugare.

Slagg från Gårdspånga år 2020.

Processen och produkterna

Ugnen förvärmdes med enbart träkol. Därefter tillsattes järnmalm och mera kol. Blåsbälgarna hjälpte till att få upp värmen. Temperaturen blev aldrig så hög att järnet smälte, men väl att föroreningarna i malmen reducerades och bildade flytande slagg i ugnens botten. Slaggen kunde dras ut i flytande tillstånd eller fick ligga kvar i botten och stelna. 

Den kvarvarande järnklumpen med degig konstistens togs ut ur ugnen med långa tänger eller genom att en ugnsssida revs. Järnklumpen innehöll fortfarande minst en tredjedel slagg. Efter den inledande smidningen på ett underlag av sten måste den åter upphettas och bearbetas flera gånger för att klämma ur den flytande slaggen. För att inte slå sönder järnklumpen användes smidessläggor av trä i början av smidningen. Produkten som erhölls var en form av halvfabrikat. Den kunde nu tas hem till gårdssmedjan för att senare formas till  hästskor, gångjärn, spik eller andra nyttoföremål. En ungskampanj tog en dag och gav kanske 10 kg järn.

I processen bildades mera slagg än järn. Om inte slaggen kunde tas ut ur ugnen i flytande form så fick den stelna och krafsades ut när ugnen kallnat. Slaggen hade ingen användning under den här tiden utan kastades på marken vid sidan om ugnen. Vi kan föreställa oss att slaggen blev liggande tills området så småningom röjdes av och blev åkermark. Blästugnsslagg är mycket stabil mot väder och vind. Av kvarlämnade slagghögar går det att grovt uppskatta hur mycket järn som tillverkats eller hur länge tillverkningen pågått. I Gårdspånga finns inte den möjligheten.

Slagghögen fördes här åt sidan utanför åkern och märktes inte förrän en modern plog kom ner i ett djupare jordlager under de sista åren av 1900-talet . Förutom valnötstora slaggbitar kom även större slaggklumpar upp i dagen till markägarens förargelse. En uppmärksam granne samlade ihop några klumpar. På detta sätt blev fyndplatsen känd och registrerades hos Länsstyrelsen i Kalmar år 1998.

Det kom ett brev i meddelande-funktionen på hemsidan

Från en före detta Locknevi-bo. Vår brevskrivare Sven-Gunnar Sporrback är född och uppvuxen i Locknevi men flyttade som 17-åring för att börja i gymnasium i Stockholm, för 67 år sedan! Efter gymnasium och vidare utbildning till bergsingenjör ägnade vår Sven-Gunnar sitt yrkesliv åt järn- och stål- industrin. Detta ledde till ett intresse även för järnframställning från ”äldre tider”. Med rötterna i Locknevi började han gräva där!

Vår tillbakablick i Järnframställning i Locknevi genom tiderna startar med följande beskrivning av järnframställning på Sporbacka jernbruk.

Först lite om namnet där det hela började på 1700-talet.

Jag använder namnet Sporrbacka eftersom det är vanligast i gamla dokument. Det ursprungliga namnet var Sporbacka efter grundarens namn Klingspor. Det ändrades efter några decennier till Sporrbacka. Mot slutet av 1800-talet fanns det ingen koppling längre till Klingspor eller Klingsporre, som han också fick heta. Då uppstod namnet Spårbacka, som har hängt med fram till i dag.

Men som alla gamla Locknevibor vet så blir spår=spôr och backa =backe. Därför heter ju platsen Spôrbacke. Men för att underlätta uttalet så lägger man in ett ”e” mellan första och andra stavelsen och då blir uttalet ”Spôrebacke”. Så sa min far och han borde ju ha vetat eftersom han föddes i Kvarnstugan där år 1906.

Under namnet Sporbacka ( med 1 eller 2 R )drevs verksamheten vidare i över 100 år. Därefter fick det namnet Toverums Bruk under vilket namn det drev de sista 40 åren fram till mitten av 1880-talet. Ska man vara petig så skedde järnframställningen i Sporrbacka och en vidare förädling eller bearbetning i Toverum och Fängebo.

Fortsättning följer inom kort om järnbearbetning i socknen långt innan ens Sporbacka fanns i någons tankar. Hemsides-redaktionen uppmanar alla som har kompletterande information i ämnet att höra av sig med in-put via ”kontakt”-knappen på hemsidan.

Detsamma gäller för dem eller den som kan berätta något om annan post-industriell verksamhet i Locknevi socken.

Möte om locknevi.nu

Onsdagen den 30/10 samlades vi ett antal intresserade personer som representerade de flesta föreningarna i socknen för att diskutera hur vi kan vidareutveckla vår hemsida. Bland deltagarna fanns representanter för IOGT i Toverum, LRF och Locknevi ÄlgSkötselOmråde (ÄSO). De såg genast möjligheter att förenkla kontaktarbetet med föreningsmedlemmarna via hemsidan.

IOGT har sedan länge haft en egen hemsida. Den har dock på senare tid blivit svår att uppdatera varför man funderat på att skapa en ny hemsida. Vi diskuterade därför möjligheten och fördelarna med att i stället använda sig av finnas med som en “undersida” på Locknevi.nu. Redan senare under kvällen fick administratören en begäran om inloggningsuppgifter från IOGT så att de skulle kunna gå in och uppdatera sin del av hemsidan.

För ÄSOs del diskuterades hur man via hemsidan skulle kunna sköta distributionen av tilldelningsbesluten och sköta inrapporteringen av den faktiska avskjutningen på ett arbetsbesparande sätt.

ÄSO och LRF skulle ta med sig möjligheterna hem till resp föreningsstyrelse och diskutera om och hur man vill gå vidare.

Övriga deltagare uppmanades att fortsätta sprida information om hemsidans existens och möjligheter till ett ökat informationsutbyte i socknen.