Under den andra halvan av 1600-talet anlades de första järnbruken i Kalmar län. Det var Ankarsrum, Överum, Ed, Falsterbo och Rumhult. Därefter dröjde det till 1720-talet innan det uppstod några nya bruk, t.ex. Bolhult, Orrefors, Storebro och även vid Sporrbacka i Locknevi socken år 1735. Lockneviborna kunde nu lättare än tidigare få tag i järn, både i form av stångjärn och gjutgods.
Behovet av järn inom bondesamhället var givetvis mycket mindre på den tiden än i dag, men det krävdes ändå järn till vissa redskap, verktyg och vapen. Man kan då fråga sig varifrån de boende i Locknevi fick sitt järn under tidigare århundraden? Svaret är nog så enkelt att de framställde sitt järn själva på flera ställen i socknen.
Om vi backar tillbaka 1000 år så fanns det i Kalmar län en väl inarbetad metod för att lokalt framställa järn i liten skala. Denna metod har haft flera namn, men det vanligaste numera är är blästbruk. Riksantikvarieämbetet har närmare 700 platser registerade där det förekommit blästbruk inom Kalmar län. De flesta ligger i länets sydöstra del inom kommunerna Nybro, Torsås och Kalmar. En enda finns registrerad inom gamla Locknevi sockens gränser, nämligen i byn Gårdspånga. Platsen är i sluttningen knappa 50 meter nordost om Brandstationen.
Med lite fantasi och med fakta från andra blästbruksplatser kan vi skapa oss en trolig bild av en mycket intressant verksamhet i Gårdspånga.
Råmaterialen
Vid framställning av järn genom blästbruksmetoden var de viktigaste råmaterialen järnmalm, träkol och luft. Järnmalm för att den innehöll grundämnet järn (Fe). Träkolet hade två uppgifter. Dels tog grundämnet kol (C) hand syret (O) i järnmalmen så att järnet blev fritt. Dels skapade förbränningen av träkolet den nödvändiga värmen. Luften behövdes för att få fram den riktigt höga temperaturen.
Inom blästbruket var det vanligt att platsen valdes nära malmfyndigheten för att göra transporterna enklare. Då kommer näst fråga: Var fanns det järnmalm i Gårdspånga? Småland saknar i stort sett brytningsvärda järnmalmsgruvor. Men däremot finns det gott om järn utspritt i den småländska berggrunden. Detta järn kan lokalt bilda fyndigheter av sjömalm, myrmalm eller rödjord. Alla tre är föreningar av järn och syre och har uppstått genom att järnhaltigt grundvatten hamnat på en plats där järnet har kunnat falla ut som järnoxid. Gårdspånga ligger flera kilometer från närmaste sjö, Därför har man här varit hänvisad till myrmalm eller rödjord. Dessa s.k. limonitmalmer kan innehålla upp till 40 % järn, men ofta betydligt mindre.
Om man betraktar Gårdspånga by lite från ovan så ser man att den lägsta punkten är den igenvuxna branddammen på gärdet norr om Brandstationen. Det finns ingen tillrinning av ytvatten, men ändå börjar där ett dike. Detta dike rinner först norrut förbi Bygdegården och ansluter söder om kyrkan till ett större dike från Åninge. Vattnet passerar så småningom sjön Yxern och hamnar till slut i Östersjön vid Skaftet. De närmaste husen runt branddammen ligger på några hundra meters avstånd och lite högre på låga grusåsar. Det finns ingen tillrinning av vatten från fastigheterna till branddammen utom grundvatten. Namnet på fastigheterna tyder också på att det är torra platser. Solvalla, Blåskullen, Solbacka, Ljungbacka och Sandvalla. Detta tyder på att branddammen matas med grundvatten från de närmaste grusåsarna. Härigenom skapas möjlighet att det kan bildas myrmalm. Ett tecken på järnhaltigt vatten är om vattenytan skimrar i olika färger som av olja.
Träkolet framställdes i den närmaste skogen. Först i enkla kolningsgropar och senare i någon form av kolmilor.
Förbränningsluften framställdes med hjälp av luftbälgar. Eftersom det inte finns något vattendrag i närheten så måste dessa i Gårdspånga ha varit hand- eller fotdrivna.
Ugnen
Blästugnen kan liknas vid en jordhög, ca 1 meter i höjd och diameter. Mitt i jordhögen fanns ett hål, ett schakt, med diametern ca 30 cm. Schaktet, som gick nästan ända ner till botten, var infodrat med staplade stenar. Stenarna kunde hållas på plats med hjälp av påsmetad lera. Att schaktet byggdes in på detta sätt var nödvändigt för att hålla det på plats och att få en värmeisolering. För tillförsel av förbränningsluft fanns ett eller två hål i ugnsväggen någon decimeter från botten. I vissa fall fanns även ett hål för att kunna dra ut flytande slagg.
Bilden visar en annan variant av ugn från framställning av järn vid Laxå år 2013. Här är ugnen uppbyggd inom en knuttimrad ram av trä. Nere till höger syns ett kopparrör. Det är helt modern inblåsning av förbränningsluft från en omvänd dammsugare.
Processen och produkterna
Ugnen förvärmdes med enbart träkol. Därefter tillsattes järnmalm och mera kol. Blåsbälgarna hjälpte till att få upp värmen. Temperaturen blev aldrig så hög att järnet smälte, men väl att föroreningarna i malmen reducerades och bildade flytande slagg i ugnens botten. Slaggen kunde dras ut i flytande tillstånd eller fick ligga kvar i botten och stelna.
Den kvarvarande järnklumpen med degig konstistens togs ut ur ugnen med långa tänger eller genom att en ugnsssida revs. Järnklumpen innehöll fortfarande minst en tredjedel slagg. Efter den inledande smidningen på ett underlag av sten måste den åter upphettas och bearbetas flera gånger för att klämma ur den flytande slaggen. För att inte slå sönder järnklumpen användes smidessläggor av trä i början av smidningen. Produkten som erhölls var en form av halvfabrikat. Den kunde nu tas hem till gårdssmedjan för att senare formas till hästskor, gångjärn, spik eller andra nyttoföremål. En ungskampanj tog en dag och gav kanske 10 kg järn.
I processen bildades mera slagg än järn. Om inte slaggen kunde tas ut ur ugnen i flytande form så fick den stelna och krafsades ut när ugnen kallnat. Slaggen hade ingen användning under den här tiden utan kastades på marken vid sidan om ugnen. Vi kan föreställa oss att slaggen blev liggande tills området så småningom röjdes av och blev åkermark. Blästugnsslagg är mycket stabil mot väder och vind. Av kvarlämnade slagghögar går det att grovt uppskatta hur mycket järn som tillverkats eller hur länge tillverkningen pågått. I Gårdspånga finns inte den möjligheten.
Slagghögen fördes här åt sidan utanför åkern och märktes inte förrän en modern plog kom ner i ett djupare jordlager under de sista åren av 1900-talet . Förutom valnötstora slaggbitar kom även större slaggklumpar upp i dagen till markägarens förargelse. En uppmärksam granne samlade ihop några klumpar. På detta sätt blev fyndplatsen känd och registrerades hos Länsstyrelsen i Kalmar år 1998.
