Varje torsdag tills vidare kl 10:00, bjuds det på fika med kort andaktsstund vid dammen på kyrkogården, alla hälsas välkomna

Nu när våren gör sitt intåg, börjar jag längta till att vi kan öppna vår hembygdsgård Skanshult.

Även om vi fortfarande får vara försiktiga med att träffas så ser jag fram emot när vi åter kan ses på våra ”arbetsdagar” i Skanshult och hjälpas åt att förbättra och underhålla våra byggnader så att kommande generationer kan se hur det var ”förr i tiden”.

Vi har påbörjat arbetet med att reparera taket på ladugården och jag hoppas vi under 2021 kan slutföra det arbetet. Håll utkik på www.locknev.nu där kommer vi att informera om när arbetet kommer igång, du som är intresserad av att delta i arbetet är mycket välkommen.

Vi får återkomma med hur och när årsmötet kommer att hållas men tills vidare görs inga förändringar i styrelsen.

För att kunna bevara hembygdsgården får vi en del bidrag från Vimmerby kommun, men vi behöver också personer som är intresserade av att stödja föreningen. Det gör du bl.a. genom att vara medlem och det är du genom att betala medlemsavgiften som är 100 kronor per person eller 150 kronor för familj bosatt på samma adress. Inbetalning görs till Handelsbanken bankkonto 6711 336 730 241, märk insättningen med vilka personer som avses, jag hoppas du på det sättet hjälper oss bevara vår historia för framtiden.

Jag önskar alla en skön vår

/Sture

Sent på kvällen den 1 augusti 1894 hade en okänd mansperson knackat på hos hemmansägare 

Carl Johan Robert Carlsson i byn Gårdspånga. Mannen bad att få lämna en låda med prover på glas och porslin från en köpman i Vimmerby. Han bad också att hemmansägare Carlsson snarast skulle lämna lådan till godsägare K A Ylander på Locknevi Säteri. Det var viktigt att inte lyfta lådan i de ombundna snörena och att hantera den försiktigt. Lådan ställdes intill spishällen tills vidare.

Följande morgon gjorde pigan Jenny Johansson upp eld i spisen och började sina dagliga sysslor.

Så vid niotiden kom en fruktansvärd smäll. Lådan exploderade i värmen från spisen eller att den hanterades oförsiktigt. Det vällde upp krutrök, det slungades järnskrot och glasbitar runt i köket tillsammans med dynamitgubbar, som dock inte exploderade. En mindre eld som bröt ut kunde snabbt släckas. Men pigan Jenny var svårt skadad i ansiktet och fick föras till sjukstugan i Vimmerby och en minderårig dotter i huset miste håret och blev bränd på huvudet. Vad hade hänt?

Det tog ett par dagar innan händelseförloppet klarnade och att den skyldige fick så dåligt samvete att han själv anmälde sig till ordningsmakten. Bakgrunden var en mindre lyckad fastighetsaffär.

Locknevi Säteri ägdes sedan några år tillbaka av Inspektor Carl Johan Petersson, Odensviholm.

I början av sommaren hade han sålt Säteriet till fastighetshajen K A Ylander, Stockholm. Betalningen utgjordes av en hyresfastighet i Stockholm, värd 100 000 kr samt en revers på 24 000 kr. I dagens penningvärde tillsammans ca 8 200 000 kr. Efter en tid kände sig Inspektor Petersson lurad och ångrade affären. Köparen Ylander ansåg att affär är affär och planerade att sälja Locknevi Säteri vidare. Han var nu i början av augusti på väg till Locknevi för att ordna den saken. 

Som en sista utväg att stoppa försäljningen och om möjligt få tillbaka Locknevi Säteri hade Inspektor Petersson planerat att skrämma Ylander med ett varningsskott. I lådan med sprängmedel hade han byggt in en finurlig mekanism, som skulle tända krutet när lådan öppnades. Avsikten var inte att döda mottagaren utan bara ett skrämskott. Nu gick det hela fel med två helt oskyldiga personer skadade. Inspektor Petersson drabbades av svåra samvetskval. Efter ett par dagar anmälde han sig själv hos ordningsmakten i Västervik. 

Påföljden blev 4 månaders fängelse. Dessutom 5 750 kr i ersättning till hemmansägare Carlsson för skador i köket och för sin skadade flicka. Ersättningen till den skadade pigan Jenny Johansson sattes till 4 750 kr, eller 312 000 kr i dagens penningvärde. Detta kunde Inspektor Petersson stå ut med. Han var ogift och ansågs ha det gott ställt, främst genom sparsamhet. Fårskötaren Anders Nilsson från Odensviholm, som överlämnade lådan i Gårdspånga, gick fri från straff. 

Händelsen blev mycket omskriven i tidningarna. Inte bara i lokalpressen, utan över i stort sett hela landet. Från Höganäs Tidning och Kristianstadsbladet i söder till Helsingen, Östersundsposten och Norrlands-Bladet i norr. Inspektor Petersson lämnade sin anställning vid Odensviholms Herrgård efter att ha arbetat där under 32 år. Fastighetsaffären med Locknevi Säteri genomfördes inte. Den gick tillbaka.

Jenny Johansson gifte sig våren därpå. Makarna flyttade till Södra Vi och köpte en egen gård där det fostrades sex barn. Bilden ur Vimmerby Tidning kommer från Kungliga bibliotekets öppna sökning http://tidningar.kb.se 

Sven Gunnar Sporback

Under den andra halvan av 1600-talet anlades de första järnbruken i Kalmar län. Det var Ankarsrum, Överum, Ed, Falsterbo och Rumhult. Därefter dröjde det till 1720-talet innan det uppstod några nya bruk, t.ex. Bolhult, Orrefors, Storebro och även vid Sporrbacka i Locknevi socken år 1735. Lockneviborna kunde nu lättare än tidigare få tag i järn, både i form av stångjärn och gjutgods.

Behovet av järn inom bondesamhället var givetvis mycket mindre på den tiden än i dag, men det krävdes ändå järn till vissa redskap, verktyg och vapen. Man kan då fråga sig varifrån de boende i Locknevi fick sitt järn under tidigare århundraden? Svaret är nog så enkelt att de framställde sitt järn själva på flera ställen i socknen. 

Om vi backar tillbaka 1000 år så fanns det i Kalmar län en väl inarbetad metod för att lokalt framställa järn i liten skala. Denna metod har haft flera namn, men det vanligaste numera är är blästbruk. Riksantikvarieämbetet har närmare 700 platser registerade där det förekommit blästbruk inom Kalmar län. De flesta ligger i länets sydöstra del inom kommunerna Nybro, Torsås och Kalmar. En enda finns registrerad inom gamla Locknevi sockens gränser, nämligen i byn Gårdspånga. Platsen är i sluttningen knappa 50 meter nordost om Brandstationen.

Med lite fantasi och med fakta från andra blästbruksplatser kan vi skapa oss en trolig bild av en mycket intressant verksamhet i Gårdspånga.

Råmaterialen

Vid framställning av järn genom blästbruksmetoden var de viktigaste råmaterialen järnmalm, träkol och luft. Järnmalm för att den innehöll grundämnet järn (Fe). Träkolet hade två uppgifter. Dels tog grundämnet kol (C) hand syret (O) i järnmalmen så att järnet blev fritt. Dels skapade förbränningen av träkolet den nödvändiga värmen. Luften behövdes för att få fram den riktigt höga temperaturen.

Inom blästbruket var det vanligt att platsen valdes nära malmfyndigheten för att göra transporterna enklare. Då kommer näst fråga: Var fanns det järnmalm i Gårdspånga? Småland saknar i stort sett brytningsvärda järnmalmsgruvor. Men däremot finns det gott om järn utspritt i den småländska berggrunden. Detta järn kan lokalt bilda fyndigheter av sjömalm, myrmalm eller rödjord. Alla tre är föreningar av järn och syre och har uppstått genom att järnhaltigt grundvatten hamnat på en plats där järnet har kunnat falla ut som järnoxid. Gårdspånga ligger flera kilometer från närmaste sjö, Därför har man här varit hänvisad till myrmalm eller rödjord. Dessa s.k. limonitmalmer kan innehålla upp till 40 % järn, men ofta betydligt mindre.

Om man betraktar Gårdspånga by lite från ovan så ser man att den lägsta punkten är den igenvuxna branddammen på gärdet norr om Brandstationen. Det finns ingen tillrinning av ytvatten, men ändå börjar där ett dike. Detta dike rinner först norrut förbi Bygdegården och ansluter söder om kyrkan till ett större dike från Åninge. Vattnet passerar så småningom sjön Yxern och hamnar till slut i Östersjön vid Skaftet. De närmaste husen runt branddammen ligger på några hundra meters avstånd och lite högre på låga grusåsar. Det finns ingen tillrinning av vatten från fastigheterna till branddammen utom grundvatten. Namnet på fastigheterna tyder också på att det är torra platser. Solvalla, Blåskullen, Solbacka, Ljungbacka och Sandvalla. Detta tyder på att branddammen matas med grundvatten från de närmaste grusåsarna. Härigenom skapas möjlighet att det kan bildas myrmalm. Ett tecken på järnhaltigt vatten är om vattenytan skimrar i olika färger som av olja. 

Träkolet framställdes i den närmaste skogen. Först i enkla kolningsgropar och senare i någon form av kolmilor.  

Förbränningsluften framställdes med hjälp av luftbälgar. Eftersom det inte finns något vattendrag i närheten så måste dessa i Gårdspånga ha varit hand- eller fotdrivna. 

Ugnen

Blästugnen kan liknas vid en jordhög, ca 1 meter i höjd och diameter. Mitt i jordhögen fanns ett hål, ett schakt, med diametern ca 30 cm. Schaktet, som gick nästan ända ner till botten, var infodrat med staplade stenar. Stenarna kunde hållas på plats med hjälp av påsmetad lera. Att schaktet byggdes in på detta sätt var nödvändigt för att hålla det på plats och att få en värmeisolering. För tillförsel av förbränningsluft fanns ett eller två hål i ugnsväggen någon decimeter från botten. I vissa fall fanns även ett hål för att kunna dra ut flytande slagg.

Bilden visar en annan variant av ugn från framställning av järn vid Laxå år 2013. Här är ugnen uppbyggd inom en knuttimrad ram av trä. Nere till höger syns ett kopparrör. Det är helt modern inblåsning av förbränningsluft från en omvänd dammsugare.

Processen och produkterna

Ugnen förvärmdes med enbart träkol. Därefter tillsattes järnmalm och mera kol. Blåsbälgarna hjälpte till att få upp värmen. Temperaturen blev aldrig så hög att järnet smälte, men väl att föroreningarna i malmen reducerades och bildade flytande slagg i ugnens botten. Slaggen kunde dras ut i flytande tillstånd eller fick ligga kvar i botten och stelna. 

Den kvarvarande järnklumpen med degig konstistens togs ut ur ugnen med långa tänger eller genom att en ugnsssida revs. Järnklumpen innehöll fortfarande minst en tredjedel slagg. Efter den inledande smidningen på ett underlag av sten måste den åter upphettas och bearbetas flera gånger för att klämma ur den flytande slaggen. För att inte slå sönder järnklumpen användes smidessläggor av trä i början av smidningen. Produkten som erhölls var en form av halvfabrikat. Den kunde nu tas hem till gårdssmedjan för att senare formas till  hästskor, gångjärn, spik eller andra nyttoföremål. En ungskampanj tog en dag och gav kanske 10 kg järn.

I processen bildades mera slagg än järn. Om inte slaggen kunde tas ut ur ugnen i flytande form så fick den stelna och krafsades ut när ugnen kallnat. Slaggen hade ingen användning under den här tiden utan kastades på marken vid sidan om ugnen. Vi kan föreställa oss att slaggen blev liggande tills området så småningom röjdes av och blev åkermark. Blästugnsslagg är mycket stabil mot väder och vind. Av kvarlämnade slagghögar går det att grovt uppskatta hur mycket järn som tillverkats eller hur länge tillverkningen pågått. I Gårdspånga finns inte den möjligheten.

Slagghögen fördes här åt sidan utanför åkern och märktes inte förrän en modern plog kom ner i ett djupare jordlager under de sista åren av 1900-talet . Förutom valnötstora slaggbitar kom även större slaggklumpar upp i dagen till markägarens förargelse. En uppmärksam granne samlade ihop några klumpar. På detta sätt blev fyndplatsen känd och registrerades hos Länsstyrelsen i Kalmar år 1998.